Recension – Solo: A Star Wars Story

Nu är det så dags att få se berättelsen om hur allt började för Han Solo.

Filmen börjar i ett rafflande tempo och första halvan av filmen är så fylld av spännande action att som biotittare blir man nästan lite matt. Det är skönt när tempot mot mitten lugnar ner sig lite grann så vi äntligen får chansen att känna lite grann på karaktärerna. Visst saknar vi Harrisson Ford som Han Solo, för Alden Ehrenreich blir knappt godkänd i sin rolltolkning av den unga Han som drömmer om att bli pilot. Den som gör det bästa jobbet med att gestalta en tidigare etablerad Star Wars gestalt är Donald Glover som spelar Lando Calrissian på ett alldelens lysande sätt.

Det är Lando som är den ursprungliga ägaren till skeppet Millennium Falcon och är därmed anledningen till varför Han Solo kommer i kontakt med rymdens snabbaste skepp som han sedan gör allt i sin makt för att lyckas bli ägaren till. Vi får även se vad det är som gör att Han Solo har fått sitt lite underliga namn samt hur han träffade Chewbacca, sin kommande andre pilot. Det vi saknar är egentligen ännu mer samspel mellan de två för att filmen ska bli mer intressant.

Solo: A Star Wars Story är ännu en fristående berättelse bland stjärnornas krig-filmerna. Ännu en anledning att få tjäna ännu mer pengar på legofigurer och övriga reklamartiklar. Men vad filmen egentligen ska förmedla eller handla om är svårare att förstå. Kanske är en av anledningarna till varför filmen inte riktigt kommer upp i samma kvalité som tidigare berättelser, kan vara det faktum att de två första regissörerna fick sparken och ersättes av regissören Ron Howard som annars mestadels har gjort dramafilmer.

Visst är det underhållning, men det är djupet som saknas och en handling som engagerar. Ett extra plus dock i kanten för att man har lyckats skapa en miljö som känns tidsenlig i förhållande till de allra första filmerna.

Men Han Solo är och förblir vår riktiga rymdhjälte i Star Wars sagan.

/Sara Trast

Kommentera.