Recension: Split

Split, den ökända M. Night Shyamalans senaste film, var för mig och många andra en glad överraskning. Mannen som en gång i tiden regisserat Det Sjätte Sinnet, har bara blivit sämre och sämre med tiden. Split är helt klart en push i rätt riktning. Och om inte annat är den riktigt unik.

Premissen är härligt enkel: Tre tonårsflickor bli kidnappade av en galning. Snabbt lär de sig att galningen byter personlighet mellan 9-åriga pojkar, eleganta kvinnor och neurotiska bacillfobiker. Denna roll, eller snarare dessa roller, spelas av James McAvoy. Det är inte ens februari, men jag är redo att säga att han förtjänar en Oscarsnominering. Bara för att se honom skickligt byta mellan dessa vitt skilda roller är en anledning att se Split.
Filmen känns tyvärr oändligt lång, något vilsen och förvånansvärt invecklad för att börja så enkelt och rent. Jag kände att filmen tappade bort sig bland onödiga scener och intrikata system av psykologi. Split hade behövt hålla sig i tyglarna, samtidigt som jag inte kan klanka ner på Shyamalan, då hans skaparglädje lyser igenom hela filmen. Den är sprudlande åt alla håll och kanter. Och det kanske är så det bör vara.
Jag ber om ursäkt för det jag skriver härnäst, men jag känner mig rätt kluven till Split. I slutändan är den ändå värd att se, så jag rekommenderar den trots allt!

Jonathan Johansson 

Kommentera.